Gråhnsgården

Kanske beror det på att man börjar bli äldre som man tycker att det är intressant med sin egna historia. Var man kommer ifrån och vilka ens förfädrar var.

Nu är det inte någon släktgård som vi bor på men i och med att vi börjar känna oss mer och mer hemma på gården växer också intresset för dess historia. Vi hittar gamla mynt och verktyg i jorden, inristade bokstavsinitialer i husgrunden, gamla tidningsurklipp på väggarna, gamla logböcker m.m.

Man kan i och med detta inte låta bli att fundera på vilka som har levt och verkat här på gården och hur det en gång i tiden har sett ut här.


Gråhnsgården i slutet på 1800-talet

Vi har ändå haft turen att få behålla ett gammalt kort av huset som den förre ägaren lämnade.

Det har även skrivits en bok om alla gårdarna i byn där det går att läsa att gården är hitflyttad från ett annan plats och att de första ägarna 1886-97, Christina Ersdotter och Grå Jan Andersson gav gården namnet "Gråhnsgården".
Kanske är det just Jan och Christina som man kan se utanför huset... men vad som egentligen föregick på gården lär vi aldrig få veta..

//Fru Dalecarlicus

Ett riktigt hästjobb

Sedan vi flyttade in här på gården har vi tillbringat både en och annan dag i stallet. Nu är det så att vi varken har hästar eller har planer på att skaffa några.
Men när vi ändå har ett stall i ladan så vore det ju dumt om den inte kom till användning.
Så ett första steg blev att städa ur gammalt hö och hästskit som fanns kvar..

Så vitt jag vet har familjen innan oss aldrig haft några djur (och de flyttade hit på 60-talet) så vilka svininfluensa, sorkfeber och mjältbrandsbacillen som fanns där vill man inte ens tänka på.

Nu var det nog inte så illa men vi tog det säkra före det osäkra och utrustade oss med mask, skyddsglasögon och varsin piassavakvast och slet som djur för att städa rent väggar, golv och tak.







Nu saknas bara lite färg på väggarna, en bardisk och lite countrymusik. Sen kan byns alla Cowboysar ta sig en öl på Western Village Saloon :-)

//Fru Dalecarlicus

Stenkul..

Under min första tid som husägerska har jag haft en kluven inställning till vad som kallas sten. Första veckorna svor jag mest åt dem..

Det skulle fräsas, grävas, skottas och krattas för att den blivande gräsmattan skulle bli så jämn och fin som möjligt. Men överallt dök de upp och gjorde att det vart tvärstopp i arbetet tills de flyttats på. I efterhand är jag å andra sidan nöjd över att de fanns där eftersom de har gjort att vi har fått en riktigt stilig utmynning av dränineringsrören dit stenarna släpades.

Nu har vi ett stort stenlager av fina runda stenar för kommande behov.

Bland annat kom de till användning som kantsten till den nya rosenrabatten, där inflyttningspresenter och förlovningspresenter planterats tillsammans med lite kryddor.

Ett lite roligare stenprojekt dök upp när pappa snällt kom med ett gäng gatstenar som jag grävde ner i kanten mellan grusgångarna och den nysådda gräsmattan på gårdstunet.

Jag har insett att sten på rätt ställe inte är så dumt och min inställning till stenarna har mjuknat :-)

//Fru Dalecarlicus